Den digitala utställningen PandeMIN är de ungas egna berättelser om sin tillvaro under coronapandemin. För de allra flesta innebar pandemin en tid av stora förändringar. Vi tvingades stanna hemma och livet sattes på paus. För vissa blev livet i social distansering ett välkommet avbrott från vardagen. För andra blev det tungt och skrämmande.
Genom PandeMIN får vi ta del av ett tjugotal unga människors liv under det inledande coronaåret. Vissa ungdomar har valt att berätta med ord. Andra berättar om sin tillvaro med hjälp av illustrationer och målningar. En del har använt mobilkameran och har genom kortfilmer fångat livet i social distansering. Några har producerat musik för att skildra sitt coronaliv och ytterligare andra har fotat.
Utställningen har sin bakgrund i den kreativa tävling för Botkyrabor i åldrarna 10-25 år som Botkyrka kommun utlyste under förra året.
PandeMIN är ett unikt porträtt av en tid då livet sattes på undantag, och då inget längre var som vanligt. Oavsett vilken teknik som använts för att illustrera coronaåret är utställningen PandeMIN en stark nutidsskildring över det vi aldrig trodde skulle hända. Framför allt är det ett demokratiskt projekt, där unga människor har fått en möjlighet att göra sin röst hörd och sätta sitt avtryck i den kollektiva corona-berättelse som vi alla skriver på just nu.
Ögonblicksbilder ur pandemin skapar tidlösa markörer över en ny, men tillfällig, verklighet
16-årige Ken Ha har tecknat och målat sedan han var liten. När han såg att Botkyrka Konsthall efterlyste bidrag som skildrade pandemin tvekade han inte. Han hade ju redan ett bidrag.
Att sätta ord på upplevelsen av pandemin kan vara både smärtsamt och vackert
Filmer och ljudupptagningar fångar pandemin i en ung generations vardag
Felicia Pedreira Alexandersson är tio år och har en mamma som är i riskgrupp. Med sin tio sekunder långa film skildrar hon frustration, rädsla, ilska och panik över det lilla virus som vände upp och ner på hela världen.