Grattis till uppdraget att göra konst för Tullinge gymnasium! Hur kom ditt förslag till?
Jag kände att jag ville göra något ärligt – som speglar var jag är i min praktik nu. Något som får bli en del av platsen, och som kanske kan bidra med något nytt.

De har blomhuvuden – en figur jag jobbat med sen 2021. Den började som en tanke om en minneslös karaktär i ett evigt solljus. Och samtidigt blev det något som växte ur vardagen – min dotter som älskar blommor, våra promenader på ängar. Det blev något vackert och förgängligt, men också existentiellt. Blomman symboliserar livet. Att växa, utvecklas. Det passar i en skolmiljö. Och att de gjuts i brons – det är också ett statement. Ett material som varar, som andas historia och tyngd.

Titlarna är väldigt poetiska?
Ja, de kom ganska sent. ”Betraktaren av himlakropparnas färd” till exempel – inspirerat av arabiska medeltida filosofer och människans uråldriga vilja att förstå världen. Det handlar om att se sin plats i något större.Jag vill att skulpturerna ska ha flera lager – de kan vara glada, sorgsna, naiva. Men också tunga. Och att andra kan tolka dem på sina egna sätt. Det är det jag tycker är fint.

Vad var din ingång i konsten? Varför just konst?
Oj, svår fråga. Men jag har alltid gillat att göra saker med händerna – det har varit ett behov nästan. Jag är yngst i familjen och har blivit väldigt uppmuntrad till att skapa. Sen är jag same, och i min släkt finns det många slöjdare. Mamma kommer från Kajtum, en liten by mellan Gällivare och Kiruna, där det under 1900-talet fanns ett slags slöjdarcentrum. Jag drogs tidigt till duodji, sameslöjd – trä och horn mest. Det har alltid funnits omkring mig, min mamma, morföräldrar, släktingar. Så steget från slöjd till konst kändes aldrig särskilt stort. Och så har jag nog alltid burit på en längtan efter frihet, att få skapa fritt. Jag har varit en fantasifull person så länge jag kan minnas.

Gick du någon konstutbildning sen?
Ja, först Samernas Utbildningscentrum, där jag gick trä- och hornslöjd 2007–2009. Vi hade lite bild och form också, med Katarina Pirak Sikku. Hon var nog den första som uppmuntrade mig att söka vidare. Men då kändes det väldigt främmande. Jag förstod inte var jag passade in. Så jag började på Stenebyskolan, i metallhantverk. Det var fortfarande mycket hantverk, men där öppnades det upp för friare konstnärliga idéer och det tände något i mig.

Jag har alltid varit intresserad av handens arbete. Att vara nära materialen, inte alienerad från processen. Det började redan på Samernas utbildning – vi var ute i skogen och hämtade virke själva. Det har följt med mig. Så jag vacklade mig fram till den fria konsten. Gick sedan Ädellab på Konstfack, gjorde utbyte i Helsingfors – där kände jag att ”här hör jag hemma”.

Var hämtar du inspiration ifrån?
Jag tror jag är ganska lätt att påverka, jag har alltid varit en svamp, eller en sil. Allt runt mig smyger sig in – sameslöjd, barnens värld, leksaker… det blir en blandning av allt.

Men jag älskar också skulptur. Antika grekiska, egyptiska, bara kroppars former. Det är nåt med att saker har stått länge. Historien fascinerar mig – inte bara faktan, utan fantasin som krävs för att fylla i luckorna. Och så är det själva görandet. När jag står och hugger i trä med en skölp eller klubba – verktyg som ser likadana ut nu som för 4000 år sen. Det är något djupt mänskligt i det där.

Hur tänker du kring hantverkets roll i en digital tid?
Jag tänker nog mycket på det. Inte som ett hot mot mig själv, men mer som en sorg. 

Jag gillar att arbeta med händerna, det analoga. Det får mig att må bra. Det är luststyrt, och handlar om att vara nära processen. Digitala verktyg kan vara jättebra – men där tappar jag lite känslan ibland. För mig är det viktigt att handens spår får synas. I en tid där allt är slätt och friktionsfritt i och med släta skärmar och perfekta ytor med mera, så vill jag jobba med det motsatta – yxiga, grova ytor. För att det känns mer mänskligt.

© Olof Marsja. 

Porträtt taget av Fredrik Åkum

Visualisering av skulpturerna är skapade av David Selander och Aksel Klintmalm.