Den digitala utställningen PandeMIN är de ungas egna berättelser om sin tillvaro under coronapandemin – ett unikt porträtt av en tid då livet sattes på undantag, och då inget längre var som vanligt.PandeMIN en stark nutidsskildring över det vi aldrig trodde skulle hända. Framför allt är det ett demokratiskt projekt, där unga människor har fått en möjlighet att göra sin röst hörd och sätta sitt avtryck i den kollektiva corona-berättelse som vi alla skriver på just nu.

Med fantastisk kreativitet får vi genom PandeMIN ta del av unga människors liv i Botkyrka under det inledande coronaåret. Vissa ungdomar har valt att berätta med ord. Andra berättar om sin tillvaro med hjälp av illustrationer och målningar. En del har använt mobilkameran och har genom kortfilmer fångat livet i social distansering. Några har producerat musik för att skildra sitt coronaliv och ytterligare andra har fotat.

Utställningen har sin bakgrund i den kreativa tävling för Botkyrabor i åldrarna 10-25 år som Botkyrka kommun utlyste under förra året.

– Vardagen förändrades för alla i samband med pandemins utbrott. Vi ville hitta ett kreativt sätt för unga att reflektera över och uttrycka sina tankar, känslor och upplevelser av pandemin. Jag tror att det är otroligt viktigt att barn och ungas upplevelser färgar vår gemensamma berättelse av denna period i historien, berättar Viktoria Nguema, kultursamordnare på Botkyrka kommun.

Bland bidragen finns till exempel en text av Brayam Danho, 17 år, som med sina rim fångar livet under pandemin. Här finns 10-åriga Felicia Pedreira Alexanderssons film om kampen mot coronaviruset där hon berättar om skräcken för att hennes mamma i riskgrupp skulle insjukna.

I utställningen visas också 16-årige Ken Has självporträtt som illustrerar hans egna känslor under pandemin och Ilona Elyas målning om livet i distansundervisning och isoleringen framför datorn när hon kunde somna mitt i en lektion samtidigt som familjemedlemmar var sjuka i rummet bredvid.

– Det har funnits olika upplevelser som fått uppmärksamhet under Coronapandemin men jag tycker att studenternas situation inte varit så synlig. Det var det jag ville förmedla. Samtidigt är jag medveten om att jag haft boende, mat, studier, teknik medan andra förlorade sina jobb och blev sjuka och hamnade på intensiven. Borde man vara missnöjd då? Jag ville ändå synliggöra studenternas vardag då många har mått psykiskt dåligt och det har drabbat många hårt.

Här hittar du ALLA verk 👉🏼 PandeMIN