2020 var året…
2020 var året
jag fick leva med andetagen
som jag sparat i fickan från förr,
betrakta året med andra blickar
och ta livet med nya tag.
2020 var året
jag insåg att jag tog livet, för givet.
Det var året då inget var skarp skrivet
och man förlorade framtidsperspektivet
trots att inget var angivet
och inget liknande fanns i arkivet.
2020 var året
jag var kapslad i karantän,
flätad av ensamhet
och indragen i en kursiv melankoli
med så mycket tid som knappt gick
men fyllde mina dagar och nätter.
Men med möjligheten att
leta efter hålrum i konsten
och finna rytmen i mitt huvud.
2020 var året
som gav mig möjligheter;
att förutsäga nya dagar och
se på himlen och tala med molnen,
uppskatta att hålla solskenet i knät
medans mina tankar följt molnens flykt.
att tveksamt släcka dagar i horisonten och
beskåda natten och drömma med stjärnorna,
få önska bortom denna värld
och samtidigt le för att vi var under samma himmel,
trots att du var tusen kramar bort.
Trots att 2020 var svårt att överblicka
behåller jag nu året som ett foto i min ficka
och som ett minne i en lucka.
– e. l.