Hej!
Mitt namn är Elias Aslan. Jag är 13 år och bor i Norsborg. Det här året har varit ett väldigt speciellt för mig och min syster, nu får ni höra varför.
När de upptäckte Corona i Kina så trodde jag och min syster att det var som en lugn influensa. Nästa vecka så hade vi samlats i klassrummet och tittade på Lilla Aktuellt. Då hade de sagt att de som ville resa under sportlovet skulle få göra det eftersom det inte fanns någon risk att influensan skulle sprida sig till andra länder. Ytterligare några veckor hade Covid-19 spridit sig till länder som Iran och Italien, då visste vi att det inte var någon’’ liten’’ influensa utan en pandemi.
I skolan var covid-19 väldigt allvarligt, mina lärare och kompisar var i karantän en väldigt lång tid men som tur var så fick vi jobba hemifrån som kändes som en lättnad för mig som elev. Jag kommer ihåg när jag återvände till skolan efter karantänen, det kändes så roligt att äntligen få träffa mina lärare och kompisar och för stunden kändes det som att pandemin äntligen var över. Men det var bara början.
När vi var hemma under pandemin så gjorde vi det bästa av situationen, vi gjorde våra läxor, tog promenader, läste böcker, lekte i vår trädgård och badade i vår bubbelpool. Eftersom våra aktiviteter var nedstängda joggade hela familjen, varje kväll vår vanliga runda. Jag och mina syskon har en väldigt bra relation med varandra därför kändes det inte som att vi var i karantän utan mer som ett lov där vi var hemma. Varför jag har valt att involvera just min syster är för att hon betyder väldigt mycket för mig. Hon gillar verkligen att hitta på saker hemma speciellt nu under pandemin. Hon vill alltid vara ute och leka och ser alltid det bästa ur en situation och är precis som min mamma ganska påhittig.
Det jag tänker på när allt är så ovanligt är:
När kommer allt bli som vanligt igen eller varför är det så här?
De personerna jag saknar som mest är mina mor- och farföräldrar och mina kusiner, jag saknar söndagsfrukosten vi brukade äta tillsammans. Men det jag saknar som mest är att allt ska vara som vanligt. Med vanligt så menar jag ingen pandemi. Men pandemin har också medfört positiva saker som att man till exempel uppskattar att man är frisk och det som verkligen betyder som mest, sin familj och sina nära och kära.
Det jag önskar mig som mest är hälsa till hela världen och att alla människor återhämtar sig efter denna tragiska pandemi.
Av: Elias Aslan, 13 år