Oskyldiga liv som fråntagits på grund av en radikal smittspridning. Hur kunde det här hända oss?
I dessa tider är det näst intill omöjligt att ens föreställa sig en pandemi som dominerar hela världen. Vi lever på 20-talet; ett decennium präglat av modern teknologi och avancerad vetenskap- så hur lyckades ett virus skölja över alla sju kontinenter, ta död på miljontals offer och ompröva den globala befolkningens vardag, så till den milda grad att den fruktade ”operationsmasken” blivit till deras viktigaste ägodel?
Detta faktum sjuder fortfarande inombords på mig.
Jag heter Emilia och för mig är Corona motsvarigheten till mord.
Jag syftar inte på mord i kriminella sammanhang. Det jag försöker framföra är att jag aldrig har vittnat om så mycket osämja bland människor, upplevt brist på motivation och tagit del av ett rubbat välbefinnande. Corona har stuckit en kniv i våra personligheter och fått dem att vissna bort som ruttna kronblad. För att inte nämna de dödsfall som bokstavligt talat blivit beslagtagna sina tidigare drömmar, ambitioner och mål.
Majoriteten av dem som genomgått den här krisen känner inte igen sig. Inte geografiskt sett, utan känslomässigt.
Den där bubblande känslan man hade är borta. Ingen eufori längre. Bara ett tomrum som slukar upp all glädje man tidigare känt. Man känner sig metaforiskt uttryckt död.
Nu på senaste har saker och ting normaliserats, det kan vi alla hålla med om. Restriktionerna har lättats och folk har större möjligheter att delta i sociala samfund. Det är självklart underbart.
Men det ändrar inte det faktum att hos många människor ligger deras närmaste i graven just nu. Och då spelar inte verkligheten någon roll för dem.
Jag personligen har inte haft en närstående som avlidit med orsak av Covid. Däremot kan jag intyga att pandemin resulterat i enorm psykisk börda hos mina föräldrar, vilket var hjärtekrossande bara av att se på. Depressioner, panikattacker, överdrivna stresspåslag och nedsatt humör. Det blev till vanliga utslag när mamma och pappa ständigt grubblade över om de skulle bli av med sina jobb under lågkonjunkturen.
Även om jag inte är i direkt kontakt med det som hände på arbetsmarknaden, hyste jag ofantligt mycket empati för mina, liksom andra, slitande föräldrar, som sliter dag som natt för att garantera sina barn ett tak över huvudet.
Jag såg med mina ögon hur mycket min mamma och pappas arbete betydde för dem, så om de hade blivit sparkade från den enda källan som bidrog med inkomst hade jag fällt lika många tårar som dem.
Dessa är dock några av de många faktorer som genomsyrat oss under pandemins unga år. För ungdomar innebar Covid å andra sidan att träningar, tävlingar och matcher blev inställda, distanslektioner infördes istället för fysisk undervisning (som har en blandad opinion- enligt mig fanns det inget njutningsfullt med att sitta framför en skärm hela dagen) och det blev mer eller mindre förbjudet att utöva nöjesaktiviteter med sina bästa kompisar. Allt detta var en fasansfull omställning. Särskilt träningarna påverkade mig mest, eftersom friidrott är i princip det enda jag brinner för. På grund av nysto
Nej, Corona, Covid och alla andra benämningar kommer inte slå en svag rot i mitt minne. Jag kommer bära med mig den här tiden tills ryggen kröker sig och mitt barn utropar mig till mormor.
Samtidigt är detta en läxa för framtiden. Många säger att saker och ting sker av en anledning. Trots att vi lever i en modern era så tror även jag att allt som pågår grundar sig på mänskligt beteende. Om inte vi skärper oss nu kommer en ännu större katastrof att inträffa i framtiden. Vi må inte vara kvar då, men vikten av företeelsen kommer den yngre generationen att få bära på istället. Vill vi verkligen att de ska plågas av samma sak?
Tack
Av: Anonym, 15 år