Målning i färg

Av: Ilona Elyas, 21 år

Hallå där Ilona, du vann förstapris i tävlingen ”Mitt coronaår 2020…”

Hur kändes det?

–Det kändes roligt och bekräftande att ni uppskattar det jag gör. Det är min hobby att måla och jag har målat sedan länge men håller på med det mest i mitt privatliv så brukar inte få kommentarer på mitt måleri. Därför kändes det också motiverande.

Du målade en tavla, berätta, vilka känslor vill du förmedla med den?

–Målningen handlar om distansundervisningen som jag hade under Coronaåret, precis när jag hade börjat plugga till socionom på universitetet. När vi började med att vi skulle ha lektioner på distans trodde vi att vi skulle vara hemma i kanske två veckor. Då var det lite skönt, att slippa åka pendel hit och dit och jag kunde vakna strax innan en föreläsning. Men månaderna gick och det fortsatte så.

Det man ser på bilden i fönstret handlar om restriktionerna att man skulle hålla distans och stanna hemma och ta ett eget ansvar. Även om det inte var karantän så blev det vanligare att stanna hemma, man tänkte på de ökade dödsfallen och allt stängde dessutom. Så på ett sätt blev det en slags karantän ändå. Det blev vardag att stanna hemma och plugga via zoom och det var vanligt att alla höll sina kameror avstängda.

Jag började plugga på universitet inte så långt efter att jag slutat gymnasiet och där kunde jag träffa vänner och få spontankontakt med lärare vilket inte kunde ske nu.

Det blev rätt isolerat och jag fick känslor av ensamhet och ångest. Dagarna handlade mest om att vara på datorn och mobilen, det blev inte så kul att plugga längre och jag kunde somna i mitten på en lektion. Jag gick runt i pyjamas, åt vad som helst, det fanns inte motivation till att det skulle se bra ut. Samtidigt var jag hemma med andra familjemedlemmar och en period när alla blev sjuka så var det mindre motiverande att ha lektion när andra ligger bredvid och mår dåligt.

Varför ville du delta i tävlingen?

–Det har funnits olika upplevelser som fått uppmärksamhet under Coronapandemin men jag tycker att studenternas situation inte varit så synlig. Det var det jag ville förmedla. Samtidigt är jag medveten om att jag haft boende, mat, studier, teknik medan andra förlorade sina jobb och blev sjuka och hamnade på intensiven. Borde man vara missnöjd då? Jag ville ändå synliggöra studenternas vardag då många har mått psykiskt dåligt och det har drabbat många hårt.

Hur ser tillvaron ut för dig nu?

–Nu ser det bra ut, jag har blivit van. Jag har målat distansundervisning som att den var hemsk men det finns positiva aspekter nu när man är mer bekväm med det.

Det har inte ändrats jättemycket, vi har fortfarande distansundervisning men jag hanterar det bättre, jag är mer van och hittar mina strategier.

Jag är frisk och familjen är frisk. Hela situationen var så spontan och det blev mycket på en gång, vilket bilden visar. Men nu har det blivit en vardag, det är det normala nu.