Tänk om jag ändå hade vetat att den efterlängtade 2020 skulle likna inget annat. Att det skulle bli året så många skulle förlora nära och kära med ett icke förväntat farväl, otaliga skulle förlora jobb medan vårdpersonalen skulle få slita hårdare än någonsin förut, att våra liv skulle präglas av självisolering och att jag skulle spendera den allra första året av gymnasiet framför en datorskärm. På kort tid tog coronaviruset hela världen med storm och drabbade oss alla på ett sätt eller ett annat. Pandemi som började att härja under våren 2020 satte spår i oss. Kris som kommer utan ett bestämt slutdatum tar mycket ifrån människor och lämnar oss inte med mycket mer än bara frågor. Kommer allting någonsin att bli som vanligt igen? Är min reaktion till pandemin normal? Är jag ensam i det jag känner? När ingenting är som vanligt är det mänskligt att ens psykiska hälsa drabbas. En del känner sorg efter någon i närheten har avlidit, andra över sin omtumlande ekonomi eller inte kunna fira sitt bröllop, student, eller bal.
För oss ungdomar har det varit mycket förvirrande tider. Vi som gick sista terminen på högstadiet under våren 2020 övergick till en stor akademisk milstolpe under höst, nämligen gymnasiet. Under våren gick vi till skolan varje dag men i höst blev nästan hela vår utbildning på distans. Nu satt man framför en datorskärm och hann knappt lämna skrivbordet på grund av oändliga skoluppgifter. Att inte ha tillgång till fysiskt stöd av lärare gjorde allting mer påfrestande, du fick nu vara din egna lärare även i ämnen som du redan har svårigheter inom. Den nya rutinen resulterade i att man inte hade mycket tid kvar utöver skolarbetet. Rädslan av att inte kunna uppnå höga betyg på grund av distansundervisning, var enorm bland gymnasieelever. Den allra största andelen av oss gymnasieelever har stora drömmar inför framtiden och för att förverkliga dessa drömmar behöver vi så höga betyg som möjligt, något som kändes alldeles för svårt under distansundervisning.
Det är ett mycket tydligt faktum att det har varit svårt att få samhället att gå runt som vanligt under Corona-pandemin. Undersköterskor, sjuksköterskor, städare och busschaufförer är bland de människor som har krigat varje dag för att vi ska kunna få det som vanligt så fort som möjligt. Många av dessa människor är bosatta i kommuner som Botkyrka. Trångboddhet, språkbarriärer och andra sämre socioekonomiska förutsättningar är stora problem inom vår kommun, vilket ökar risken för smittspridning och därmed även fördomar kring människor som bor här. Tanken på att människor i orter som liknar min egen skulle potentiellt kunna få bemöta hat och rasism var både läskig och hjärtekrossande.
Fruktan av att förlora en närstående var mycket stor bland alla individer i 2020. För min del handlade det om mina familjemedlemmar men även nära och kära som inte bor så nära. Jag var orolig över min mormor och farmor som inte bor i Sverige. De är både gamla och med i riskzonen. Tanken på att de kanske inte skulle finnas tills nästa gång jag skulle kunna besöka dem var smärtsam.
2020 må vara året av zoom-möten, handsprit och isolering men viktigast av allt var den ett år av lärdomar. 2020 lärde oss bland annat betydelsen av ett oförväntat farväl, den lärde oss hur hopp ser ut i praktik och viktigast av allt lärde den oss hur gemenskap och broderskap ser ut i besynnerliga tider.
Inför framtiden ser jag ljus på slutet av tunneln, ljuset i den här fallet är den länge väntade covid-vaccinationen. Jag hoppas att vi kan fortsätta visa broderskap samt gemenskap genom att vaccinera oss, så att nya resor kan bokas, längtan av att se sina nära och kära igen kan vara över och livet kan se ut som vi hoppades den skulle göra den 31 december 2019.
Av: Anonym